Låginkomsttagare får inte drabbas oskäligt

Det är oppositionens rätt att ifrågasätta regeringens politik. Så fungerar den parlamentariska demokratin. Med två månader kvar till riksdagsvalet var det naturligt

att oppositionen tillgrep en interpellation. Men beskyllningen av regeringen för ökande inkomstklyftor och en misslyckad skattestruktur byggde på svag grund. Inkomstklyftorna är stora, men de har inte ökat under den här regeringsperioden. Inkomstklyftorna har vuxit framför allt åren 1995-2007, när vårt land repade sig från den ekonomiska depressionen.

Regeringen kunde visa att den högsta inkomstgruppens realinkomster har minskat med 25 procent sedan år 2007. Till det har finanskrisen bidragit. Samtidigt har regeringens riktat åtgärder till låginkomsttagare: höjt grundavdraget, den lägsta dagpenningen och arbetslöshetsersättningen, stödet för vård av barn och studiestödet, indexbundit sociala förmåner och godkänt en garantipension. Värdet är sammanlagt 730 miljoner euro.

Men inkomstklyftorna är stora med de följder de har. Ingen bör förneka att allt för många är fattiga och beroende av utkomststöd. Hur skall skillnaderna minskas?

Oppositionen hade rätt i sin beskrivning av beskattningens roll: den skall samla in tillräckligt med pengar för att upprätthålla ett sådant nordiskt välfärdssamhälle som finländarna vill ha. Det skall ske effektivt och rättvist och grunda sig på skattebetalnings-förmågan. Den svarta ekonomin lämnar ännu en del övrigt att önska. För att skatteintäkterna  skall bli tillräckligt stora bör företagsamhet och arbete stimuleras för sysselsättning och tillväxt.

Utan en hög sysselsättningsgrad och en växande kaka att fördela lyckas inte beslutsfattarna trygga välfärdssamhället, bekämpa fattigdomen och utjämna inkomstklyftorna. Så fungerar politiken.

En viktig fråga är förhållandet mellan inkomst- och kapitalskatten. Starka rättviseskäl talar för att kapitalskatten bör höjas. Med tanke på underskotten i den offentliga ekonomin är en höjning även av de indirekta skatterna nödvändig. Men frågan är hur och hur mycket de kan höjas utan att det får negativa effekter på sysselsättningen och inkomstfördelningen. Låginkomsttagarna får inte drabbas oskäligt.

Det handlar också om att skärpa energibeskattningen för att sporra till effektivitet och sparande i klimat- och miljöpolitiken och om att påverka konsumtionen av varor och tjänster. Men alla skall ha råd till livets nödtorft – och någonting mera. Låginkomsttagarna måste kompenseras om indirekta skatter höjs. Även den proportionella kommunalskatten bidrar till inkomstklyftor, om inte grundavdraget höjs.

Med begreppet plattskatt avses att inkomstskatten är proportionell och lika för alla. Svenska riksdagsgruppen tar avstånd från den modellen. Vi bör undvika att statens inkomstskatt, kommunalskatten, kapitalskatten samt alla indirekta skatter och acciser leder till en allt plattare helhetsbeskattning. De som har större betalarförmåga skall betala mera.

Ökande beroendet av omvärlden talar för att skattepolitiken i EU bör koordineras för att stävja illojal konkurrens och social dumping.

Utkomststödet har inte höjts på många år och en första uppgift för den nya riksdagen bör vara att se till att barnbidrag inte minskar utkomststödet. Dagens villkor försätter barn i olika ställning.