Hög tid att förbättra grundskyddet

Diskussionen om fattigdom och inkomstklyftornas verkningar går vidare och intensifieras i valdebatten. Till det kommer oppositionen, inte minst sannfinländarna, att bidra. Förhoppningar om en rimlig grundtrygghet för alla ställs till det kommande regeringsprogrammet.

De fattiga beräknas till ungefär 700 000 personer i vårt land, enligt EU:s normer. Köpkraften hos dem, som är beroende av den sista möjligheten, utkomststödet, har minskat kännbart de senaste åren. En rimlig minimiförbrukning efter boendeutgifter beräknas till 575-660 euro i månaden. Den uppfattningen har Institutet för Hälsa och välfärd nyligen framfört efter granskning av levnadskostnaderna i vårt land. En ensamboende tvingas i dag klara sig på 419 euro efter hyra. Grundtryggheten har lämnat på efterkälken i den allmänna utkomstutvecklingen och är otillräcklig. Höjda konsumtionsskatter och stigande kostnader för det dagliga uppehället måste kompenseras.

Speciellt oroväckande är att andelen fattiga barnfamiljer ökat så mycket de senaste åren, och att dessa förhållanden, enligt en färsk undersökning, har en direkt inverkan på barnens fysiska och mentala hälsa. De sociala och ekonomiska förhållanden som barnet växer upp i påverkar deras framtida möjligheter till framgång i studier och arbete. Det handlar om ett socialt arv och extra svårigheter i ett viktigt skede av livet och som i det långa loppet ofta förvärras . Finland är inte så jämlikt som vi föreställer oss och som vi efterlyser i politiska program.

Det är hög tid att göra något åt situationen och bryta den negativa trenden. Kampanjen för att höja grundtryggheten med ungefär 100 euro i månaden har fått stor uppmärksamhet och brett understöd i oppositionspartierna Vänsterförbundet och SDP men även i Gröna förbundet.  Även SFP:s ståndpunkt är tydlig: alla bör garanteras tillräcklig grundtrygghet. Men i det här skedet är vi inte beredda att fastställa beloppet och sättet att förbättra de svagaste situation. Samma inställning har för övrigt centern, som i regel har drivit frågan om grundtrygghet. Det finns flera sätt att förbättra de fattigas och de ekonomiskt svagas situation och åtgärderna hör naturligt hemma i regeringsprogrammet. En viktig princip och kostnadsfaktor i sammanhanget är om bindningen till förtjänstbaserade stöd skall bibehållas eller elimineras.

Ett belysande exempel är kopplingen mellan barnbidrag och utkomststöd. Barnbidraget minskar utkomststödet och drabbar barn i låginkomstfamiljer. Efter den ekonomiska depressionen på 1990-talet vidtogs dylika utgiftsbesparingar, som nu bör brytas i rättvisans namn. Andra åtgärder som bör ges hög prioritet är sådana som förbättrar ensamförsörjarnas situation, ofta kvinnor som tvingas ta extra stort ansvar för sina barn. Jag är hoppfull!

Ett övergripande mål för kommande riksdag och regering bör vara att åstadkomma en hög sysselsättning. Arbete är det bästa socialskyddet och utan ekonomisk tillväxt och ökande resurser får de fattiga och de svaga knappast sin andel av kakan, eftersom de stora och starka inte avstår från nuvarande villkor i första taget.