Rätten att välja hemkommun
ska gälla alla

Enligt grundlagen har finska medborgare rätt att röra sig fritt inom landet och välja sin boningsort. I själva verket finns det specialbestämmelser som begränsar valet av hemkommun för vissa grupper. Det handlar om personer som på grund av ålder, livssituation och handikapp behöver långvarig vård, exempelvis på servicehus för personer med funktionshinder, verksamhetsenheter för specialomsorg och missbrukarvård, åldringshem och sjukhus.

Tidigare var det vanligt att kommunerna byggde stora gemensamma institutioner, dit klienter sändes. Exempelvis åldringshem och sinnessjukhus. Numera ersätts uppsamlingshem med välutrustade mindre enheter för att klienterna om möjligt ska kunna leva kvar i sin hembygd. Det handlar om nya värderingar och val av service- och vårdmetoder och användning av resurser. Målsättningen är att ersätta institutionsplatser
med olika former av serviceboende och specialservice.

Men tusentals personer har blivit kvar i sin vårdmiljö men är samtidigt medlem i annan kommun , både frivilligt eller mot sin vilja. För många skulle det vara naturligt att byta hemkommun – skriva sig på den ort där man får sin vård - eller flytta tillbaka till sin födelsekommun nära släkt och vänner.

Nuvarande begränsningar bygger på uppfattningen att servicen skulle äventyras och kommunerna börja överföra betydande kostnader på varandra, om inte en viss styrning
av klientunderlaget sker. Särskilt kommuner som fortfarande har stora vårdanläggningar
ser en sådan risk.

Det är svårt att uppskatta hur de nya möjligheterna kommer att användas. Men förfrågningar visar att speciellt äldre och handikappade tycker att det är viktigt att själva få välja sin hemkommun. Det är personen själv som ska göra flyttningsanmälan, inte kommunen. Om
rätten inte används, förblir den kommun därifrån han/hon flyttade för att få vård och service hemkommun.

Ett kommunbyte påverkar naturligtvis vård- och servicebehovet och har ekonomiska verkningar för båda kommunerna. Ansvaret för arrangemangen flyttas över på hemkommunen, liksom beskattningsrätten och statsandelar som hör till. Men ansvaret för de kostnader för personens vård, boende och service som gäller vid flyttningstidpunkten stannar hos den tidigare hemkommunen. Vad som sker ifråga om nya arrangemang – och annat viktigt i förlängningen– bör kommunerna komma överens om i avtal.
I social- och hälsovårdsutskottet har vi betonat hur viktigt det är att följa med den här lagens tillämpning och konsekvenser. Både ur de enskilda människornas och kommunernas synvinkel. En rapport bör presenteras år 2013.

Allt nog känns det angeläget att sådana här begränsningar i medborgerliga rättigheter avskaffas. Vi väljer samma humana väg som de övriga nordiska länderna.