Äldreomsorgen central valfråga

Social- och hälsovårdsministeriet tillsatte hösten 2009 en arbetgrupp för att utveckla strukturerna och innehållet för vård- och omsorgstjänster dygnet runt. Arbetsgruppen föreslår nu en stegvis övergång från det nuvarande systemet, där vården produceras på
tre olika nivåer - i effektiverat boende, på åldersdomshem och hälsovårdscentralernas bäddavdelningar - till ett system med vård på en nivå. Avsikten är även att införa enhetliga avgifter.

När omsorgsminister Risikko tog emot utredningen höll hon med arbetsgruppen om att äldreomsorgen bör förnyas i den här riktningen, hemvården bör prioriteras och antalet platser på institutioner minskas.

Äldreomsorgen kommer att vara en central fråga i valkampanjen. Andelen äldre ökar och det krävs medvetna långsiktiga åtgärder med tanke på servicen, omsorgen och vården. Att trygga kvaliteterna i äldreomsorgen hör till de största utmaningarna. Hur det görs avslöjar mycket av vårt samhälles etiska grund och moraliska styrka.

Må det genast konstateras att alla problem kan inte lösas av samhället, staten och kommunerna och att de äldre inte är en enhetlig grupp. De äldre är individer i olika situationer med varierande behov. Det skall finnas alternativ. Därför skall individuella planer göras för 75 åringar och äldre.

Som känt har det konstaterats att kvaliteten i äldreomsorgen varierar mycket i kommunerna. Kvalitetsrekommendationerna från åren 2001 och 2008 har inte gett önskade resultat. Därför efterlyses en särskild lag för äldreomsorgen, som bland annat skulle trygga tillgången till personal för en bra omsorg. Minister Risikko har i flera sammanhang lovat en proposition men löftena förblir ouppfyllda.

I förslaget som avgivits finns både en omsorgs- och en besparingsdimension. Det är humant gentemot äldre och samtidigt billigare för samhället att minska på institutions-boendet. Den nuvarande uppdelning i  insitutionsvård och andra vård- och serviceformer är definitivt för skarp och onaturlig ifråga om kostnadsfördelningen. Oberoende av vårdalternativ som gäller bör klienterna få pengar över för egna behov, efter att de har betalat de obligatoriska avgifterna. Det är orimligt att de skall vara beroende utkomststöd i vissa situationer.

Det aktuella förslaget bör genomföras stegvis och kombineras med fungerande alternativ för att åldringar inte skall lämnas ensamma. Satsningarna på hemmen måste förenas service och vård och servicehemmen vara mångsidigt utrustade. Och inte minst: närståendevårdens villkor måste förbättras av nästa regering och riksdag. Bland annat är det motiverat att överföra stödet till Folkpensionsanstalten.

Låginkomsttagare får inte drabbas oskäligt

Det är oppositionens rätt att ifrågasätta regeringens politik. Så fungerar den parlamentariska demokratin. Med två månader kvar till riksdagsvalet var det naturligt

att oppositionen tillgrep en interpellation. Men beskyllningen av regeringen för ökande inkomstklyftor och en misslyckad skattestruktur byggde på svag grund. Inkomstklyftorna är stora, men de har inte ökat under den här regeringsperioden. Inkomstklyftorna har vuxit framför allt åren 1995-2007, när vårt land repade sig från den ekonomiska depressionen.

Regeringen kunde visa att den högsta inkomstgruppens realinkomster har minskat med 25 procent sedan år 2007. Till det har finanskrisen bidragit. Samtidigt har regeringens riktat åtgärder till låginkomsttagare: höjt grundavdraget, den lägsta dagpenningen och arbetslöshetsersättningen, stödet för vård av barn och studiestödet, indexbundit sociala förmåner och godkänt en garantipension. Värdet är sammanlagt 730 miljoner euro.

Men inkomstklyftorna är stora med de följder de har. Ingen bör förneka att allt för många är fattiga och beroende av utkomststöd. Hur skall skillnaderna minskas?

Oppositionen hade rätt i sin beskrivning av beskattningens roll: den skall samla in tillräckligt med pengar för att upprätthålla ett sådant nordiskt välfärdssamhälle som finländarna vill ha. Det skall ske effektivt och rättvist och grunda sig på skattebetalnings-förmågan. Den svarta ekonomin lämnar ännu en del övrigt att önska. För att skatteintäkterna  skall bli tillräckligt stora bör företagsamhet och arbete stimuleras för sysselsättning och tillväxt.

Utan en hög sysselsättningsgrad och en växande kaka att fördela lyckas inte beslutsfattarna trygga välfärdssamhället, bekämpa fattigdomen och utjämna inkomstklyftorna. Så fungerar politiken.

En viktig fråga är förhållandet mellan inkomst- och kapitalskatten. Starka rättviseskäl talar för att kapitalskatten bör höjas. Med tanke på underskotten i den offentliga ekonomin är en höjning även av de indirekta skatterna nödvändig. Men frågan är hur och hur mycket de kan höjas utan att det får negativa effekter på sysselsättningen och inkomstfördelningen. Låginkomsttagarna får inte drabbas oskäligt.

Det handlar också om att skärpa energibeskattningen för att sporra till effektivitet och sparande i klimat- och miljöpolitiken och om att påverka konsumtionen av varor och tjänster. Men alla skall ha råd till livets nödtorft – och någonting mera. Låginkomsttagarna måste kompenseras om indirekta skatter höjs. Även den proportionella kommunalskatten bidrar till inkomstklyftor, om inte grundavdraget höjs.

Med begreppet plattskatt avses att inkomstskatten är proportionell och lika för alla. Svenska riksdagsgruppen tar avstånd från den modellen. Vi bör undvika att statens inkomstskatt, kommunalskatten, kapitalskatten samt alla indirekta skatter och acciser leder till en allt plattare helhetsbeskattning. De som har större betalarförmåga skall betala mera.

Ökande beroendet av omvärlden talar för att skattepolitiken i EU bör koordineras för att stävja illojal konkurrens och social dumping.

Utkomststödet har inte höjts på många år och en första uppgift för den nya riksdagen bör vara att se till att barnbidrag inte minskar utkomststödet. Dagens villkor försätter barn i olika ställning.

satsningar på barn och unga

Arbetet i riksdagen kommer att gå på fulla varv till och med den 15 mars. Efter det återstår bara
avslutningen av riksdagsperioden åren 2007-2011 den 12 april, och de som kandiderar i nästa val kan därefter koncentrera sig på sin kampanj.

I social- och hälsovårdsutskottet har vi ett fullspäckat program planerat. Just nu handlar det mycket om barns och ungas situation samt kommunernas organisation för social- och hälsovården.
En fråga som har fått ökad aktualitet i och med kommun- och servicestrukturreformprojektet är barndagvården. Regeringen föreslår att det i lagen om barndagvård tas in en bestämmelse om att en kommun ska kunna ordna barndagvård även för andra än kommunernas egna invånare. Man ska kunna söka dagvårdsplats på arbets- eller studieorten, eftersom vårddagen då blir avsevärt kortare när föräldrarna och barnets reser hem tillsammans.

Tanken är ingalunda ny. Redan nu kan man köpa dagvårdstjänster över gränsen av en kommun, organisation eller privat tjänsteproducent. I själva verket är det få som använder sig av möjligheten, inte ens 1 procent. Enklast kan den här typen av kommunal service i regionerna ordnas om kommungränser försvinner. Det viktiga är att kommunen i första hand tillgodoser de egna invånarnas behov och rätt att få dagvårdsplats.

Förslagen har inte några ekonomiska konsekvenser för statsfinanserna. För kommunernas del gäller det att komma överens om de ekonomiska villkoren.

Många barn har det bra och mår bra i vårt land idag, men en växande andel unga mår illa. I bakgrunden finns ofta söndriga familjer, och det syns i det växande behovet av barnskyddsåtgärder. Från 1991 till 2008 har det totala antalet placerade barn och unga stigit med 2-5 procent per år, och år 2009 omhändertogs så mycket som 2668 barn. Regeringen har uppmärksammat detta, bl.a. genom målsättningen att investera i familjevården i stället för i anstaltsvården. Familjevårdens andel är ju väldigt liten i Finland i internationella jämförelser. I Finland får endast 33 % av de barn som placeras utom hemmet familjevård (år 2009), medan motsvarande siffra i Sverige är 70 %, och i Norge 80 %. 

Detta är en angelägen reform, men som alltid gäller det att bedöma hur och hur snabbt den kan genomföras. Hur hitta de hem och kompetenta vårdfamiljer som behövs för att ersätta institutionsvården?

Det handlar om människoöden, men också om stora samhällsresurser. Varje ung människa som inte får en god start i livet är en betydande förlust för samhället. Den bästa hjälpen man kan tänka sig i det här sammanhanget är ett förebyggande arbete i de miljöer där barnen växer upp. I bakgrunden alltför många hem där drogmissbruk råder.

Som en del av dessa utmaningar ska också ses det faktum att i vårt land finns 900 000 fattiga enligt EU-normer. I dessa förhållanden lever alltför många barn, och alltför ofta är alkohol- och drogproblem inblandade. Regeringen föreslår ytterligare åtgärder för att minska alkoholkonsumtionen – genom upplysning, prispolitik, begränsande åtgärder. Ännu i vinter ska begränsningar i alkoholreklam behandlas i riksdagen, speciellt i fråga om reklam som riktar sig till unga. Idag har vi strikta regler vad gäller reklam för starka alkoholdrycker, men gällande reklamen för svaga alkoholdrycker, som tilläts i den nya alkohollagen år 1995, måste ännu ses över.

Samfundsskatten blir kvar i kommunerna

Den gångna veckan har präglats av ekonomiska spörsmål och bedömningar i utskottsarbetet. Både i social- och hälsovårdsutskottet och i stora utskottet. Hur kommer ekonomin i Europa att utvecklas, och hur räcker statens och kommunernas pengar till en bra social- och hälsovård? Det här är väsentliga och svårbedömda frågor.

Knappt har vi godkänt budgeterna för år 2011 innan ramarna för nästa års budget och perioden 2012-2015 skall ges i stat och kommun. I regeringen är man mån om att betona att

inga stora politiska linjedragningar görs i detta arbete, om inte situationen tvingar till extraordinära åtgärder. Man överlämnar till kommande regering och riksdag att ta ansvar för nästa period. Den politiken kommer att präglas av de ekonomiska villkor som gäller för vårt land samt av regeringens sammansättning och program.

Men självfallet handlar det om att överlämna bästa möjliga grund och riktiga uppfattningar om tillståndet i landet till nästa regering och riksdag – sett både ur medborgarnas och beslutsfattarnas synvinkel.

När realistiska ramar skall göras och balans i offentliga budgeterna eftersträvas är bedömningen av skatteintäkterna viktig. För kommunernas del handlar det mycket om näringslivet förmåga att sysselsätta och vara lönsam, vilket syns i kommunalskatten och samfundsskatten.

Men hur blir det med villkoren för samfundsskatten? Den frågan ställde jag på regeringens frågetimme. Kommer fördelningen mellan staten och kommunerna att återgå till den vanliga, och kommunernas andel att minska från nuvarande 32,03 procent, som gällt tillfälligt åren 2009-2011, till 22,03? Finanskrisen tvingade fram förhöjning. Eller skall all samfundsskatt rentav tillfalla staten, vilket Hetemäkis skattearbetsgrupp har föreslagit. Resultatet beror långt beroende på bedömningen av konjunkturen och kommunernas ekonomi.

Enligt minister Katainen har situationen normaliserats och lät förstå att sittande regering inte vill binda den kommande regeringen. Man utgår nu ifrån den gamla fördelningen. Återgången drabbar speciellt kommuner med hög självförsörjningsgrad i fråga om arbetsplatser, såsom Vasa, Jakobstad, Karleby och Kaskö. Vasa har landets högsta, 132 procent, och sysselsätter över 13000 personer från andra kommuner. De här kommunerna satsar mycket på näringslivets infrastruktur och har med andra ord betydande kostnader för den höga sysselsättningen. Pendlarna igen betalar skatt till sin hemkommun. Dessutom betalar de nämnda kommunerna skatteutjämningsbidrag till andra kommuner.

Om den kommunala andelen minskas eller avskaffas faller ett viktigt argument bort för satsningen på arbetsplatser. Det kan inte ligga i landets och grannkommunernas intresse. Snarare borde en andel av arbetstagarnas kommunalskatt tillfalla de kommuner som bjuder på sysselsättning. I en gemensam skulle man dela på kakan.

Minister Katainen tog i varje fall klart ställning för att kommunerna bör få behålla en del av samfundsskatten. Det är alltid något. Hur mycket är en fråga för regeringsprogrammet.

Åtstramningar kan inte undvikas 

Ett år har gått igen. Vi fick uppleva mycket och hann göra mycket, eller hur? Med den positiva inställningen skall vi börja ett nytt år. Hur det blir beror mycket på oss själva och hur vi möter livets möjligheter och utmaningar i vår vardag.

Vårt land har klarat sig bättre i finansieringskrisens svallvågor än de flesta länder. Men även i vårt land är för många arbetslösa och fattiga och växer statsskulden för mycket just nu. Detta trots att den ekonomiska tillväxten är högre än i medeltal i EU. Vi lär inte komma undan en åstramning i den offentliga ekonomin, i stat och kommun, de närmaste åren. Hur mycket som krävs beror inte bara på oss själva.

Året har visat hur beroende vi numera är av vad som sker i omvärlden. Både i positiv och negativ mening. Kriser, olyckor, epidemier och undantagstillstånd sprider sig snabbt i världen. Hur mycket kretsade inte kring svininfluensahotet i början året, som en fortsättning på fågelinfluensan! När vulkanutbrottet på Island spydde aska över vida områden lamslogs flygtrafiken. BP:s olje- och miljökatastrof i Mexico drabbade hela branschen och oss konsumenter. De senaste dagarnas snöfall runt om i världen visar hur sårbara den gränslösa tekniken och kommunikationerna trots allt är. För att inte tala om hur beroende vårt lands ekonomi är av världsmarknadens operatörer och enskilda länders ekonomiska hushållning.

Finland förorsakade inte finanskrisen i New York hösten 2008. Inte heller Greklands konkursmässiga situation eller Irlands djupa ekonomiska kris. Men vi drabbas av dylika misslyckanden, eftersom den gemensamma marknaden reagerar negativt.

Ett huvudargument, när jag stödde medlemskapet i EU, var att bara tillsammans kan länder och världssamfund påverka marknadskrafterna och utvecklingen i världen. Inställningen är fortfarande riktig men den ekonomiska situationen i flera EU-länder visar hur svår uppgiften är. Lösningen är inte att försöka fritvå sig från ansvaret för världen genom att exempelvis lämna EU. Omgivningens krav försvinner inte fastän vi blundar ett tag. Inte heller i det här sammanhanget. Men det gäller att hitta bättre former och instrument för att påverka utvecklingen. Bland annat för att förmå Portugal, Spanien, Italien, Belgien med flera EU-länder att efterleva hållbara ekonomiska villkor.

När vårt land skall förbättra balansen i sin ekonomi med 10 miljarder de närmaste fem åren kan vi inte utesluta att räkningarna för den internationella miljö- och energipolitiken samt åtaganden inom EU växer. Det är priset för gemensamma fördelar i en värld, där välståndet höjs, miljön räddas samt trygghet och fred upprätthålls.

Det finns orsak att återkomma till finansministeriets förslag till ekonomiska ramar och skattepolitik. Men må det sägas: Bara genom hög sysselsättning kan den nordiska välfärdsmodellen räddas. Det bör vi ha som mål.

God fortsättning på det nya året!

Håkan Nordman

Fattigdom och social diskriminering ska bekämpas

Den ena debatten om fattigdom efter den andra anordnas. En förklaring är att EU har utlyst 2010 som ett år, då fattigdom och social diskriminering ska bekämpas. Målet är att minska gruppen fattiga med 20 miljoner fram till år 2020. Finland stöder aktionen och bör bidra till en minskning med 150 000 personer i eget land. Redan tidigare har vårt land förbundit sig till FN:s millenniumdeklaration om att halvera fattigdomen i världen till hälften fram till år 2015.

Svåra ekonomiska levnadsvillkor och fattigdom finns även i välfärdsländer som Finland. Åtminstone om man mäter i relativa mått och enligt EU:s normer. Enligt EU:s indelning anses de som lever under 60 procent av medelinkomsten i ett land leva i fattigdom. Officiellt handlade det om ungefär 700 000 personer i fjol, mot 920 000 i år enligt en ny mätning. Förutom inkomsten beaktas även arbetslösheten och brister i hemförhållandena.  Enligt minister Juha Rehula är 50 000 mycket fattiga. Regeringen håller på och bereder ett åtgärdsprogram. I fjol betalades 615 miljoner i utkomststöd som en sista hjälpåtgärd. Ökningen var 17 procent jämfört med år 2008. Vädjande är den stora gruppen barn, 150 000 – 200 000, som finns i sammanhanget och vars uppväxt präglas av kärva ekonomiska förhållanden.

Fattigdom är ett mångsidigt och mångtydigt begrepp. Det handlar inte bara om pengar, utan även om rättigheter, delaktighet, möjligheter och behärskning av livssituationen. Materiell och andlig fattigdom. Men det räcker inte med samhörighet och lyckoskapande aktiviteter. Det behövs en lön, ersättningar eller en pension som räcker för vardagens nödvändigheter.

Ibland glömmer vi grundlagens välfärdsrättigheter. Lagen lovar mycket: Alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Envar garanteras rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnfödsel och förlust av en försörjare.

Det allmänna skall, enligt vad som närmare bestäms i lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social- och hälsovårdstjänster samt befrämja befolkningens hälsa. Det allmänna skall också stödja familjerna och andra som ansvarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt.

Detta innebär mycket. Men hur lever vi upp till detta i stat och kommun? Bakom siffrorna finns en hårdare verklighet, både som orsak och verkan, än vad som allmänt inses. Andelen långtidsarbetslösa, sjuka, missbrukare och psykiskt svaga är förhållandevis stor. Det sämsta som kan hända är att människor ger upp, eftersom ingen bryr sig om deras situation eller de diskrimineras och nobbas. Sker det i unga år blir följderna högsta olyckliga.

I nyckelställning för hur vi, EU och FN lyckas är sysselsättningen som är grunden för den ekonomiska utvecklingen och välfärden – och det bästa socialskyddet.

Hur skall social- och hälsovården finansieras?

Kommunalpolitiker har alltid beskärmat sig över hälsovårdens kostnader. Särskilt över
specialsjukvårdens räkningar. Så lär det fortsätta, till och med i högre grad, även om kommuninvånarna prioriterar hälsan, service och vård högt. Varför?

Hälsovården utgör en så stor andel av kommunernas och statens budgeter.Vid årsskiftet 2008/2009 uppgick kommunernas utgifter för social och hälsovården till 17.8 miljarder euro, vilket var 53 procent av totalutgifterna. Specialsjukvården stod för 5, äldreomsorgen och handikappvården för 3.9 och primärhälsovården för 3.7 miljarder euro. Av drifts-kostnaderna täckte statsandelarna 34 och klientavgifterna 8 procent. Resten betalade kommunerna. Tänker vi enbart på hälsovårdsavgifterna finansierade kommunerna 35, staten 24, sjukförsäkringen 15, hushållen 19 och privata försäkringar o.dyl. 6 procent. Den offentliga sektorns andel var ungefär 75 procent.

Lättare blir finansieringen inte. Till det bidrar framför allt åldersstrukturen, levnadsvanor och medicinska framsteg. Det är därför som KSSR-processen har startats, en ny hälsovårdslag behandlas i riksdagen samt en ny socialvårdslag och organisationsreform bereds. Det är därför som en nationell hälsofond föreslås och intresset för privata satsningar och privata tjänster i hälsovården ökar.

Folkpensionsanstaltens förra chef Jorma Huhtanen var först i farten med förslaget om en nationell hälsofond. Han hänvisade bland annat till en motsvarighet i Sverige. Bakom förslaget om överföring av statens, kommunernas och folkpensionsanstaltens utgifter till en gemensam fond ligger bedömningen att åldersstrukturen, befolkningskoncentration och annat kommer att försätta kommuner och människor i en allt mera ojämlik situation. Det behövs gemensamt ansvar för utjämning av hälsovårdskostnaderna. Inte överraskande fick han stöd av partivänner, förra statsministern Matti Vanhanen och nuvarande social- och hälsovårdsministern Juha Rehula, som anser att förslaget hör hemma i nästa regerings-program och att regionala försök bör göras. Förslaget innebär att kommunerna skulle försäkra sina invånare i fonden, som skulle ansvara för tjänsterna, erbjuda invånarna alternativ och jämställa kommunala och privata tjänster. Är det så vi vill ha det?

Kommunförbundet tror inte att fonden skulle kunna fylla invånarnas behov och skapa lika vård för alla. Så enkelt löses inte vårdens finansieringsbehov. De försäkringssystem som gäller på många håll i världen betyder inte att utgifterna hålls i styr. Tvärtom. Ju längre bort från besslutsfattarna och betalaren ju större tenderar utgifterna att bli. Hur dyr är inte hälsovården i USA!

Enligt kommunförbundet bör satsningen på större och starkare kommuner och samarbets-områden fortsätta. Då bibehålls beslutanderätten och ansvaret i kommunen på ett helt annat sätt än i en gemensam fond. Låt oss fortsätta och söka de rätta strukturerna, sammanföra social- och hälsovården, primär- och specialsjukvården och bilda vettiga områden för specialistvården. Och satsa på hälsofrämjande och förebyggande arbete! 
De här är centrala frågor för riksdagsvalet och nästa regeringsprogram.

Kannatti tehdä selvitystyöt
Pallo on liikkeellä

Vaasanseudun kunnat ovat etsineet yhteisiä ratkaisuja viime vuosina. Tulokset ovat suhteellisen vaatimattomia verrattuna siihen mitä muilla kaupunkiseuduilla on saatu aikaan. Jo vuonna 2004 ruvettiin Vasekin johdolla laatimaan Vaasanseudun palvelustrategia, joka valmistui vuonna 2006. Huonosti ankkuroitu hanke jäi hyllyihin. Vaasanseudun yhteisneuvottelukunta viritti uuden yrityksen syksyllä 2008 kun asiantuntijat Anita Niemi-Iilahti ja Siv Sandberg palkittiin laajan selvityksen yhteistyö- ja kuntaliitosvaihtoehdoista tekemiseksi, ” Vaasanseudun kunta- ja palvelurakenne 2025”. Selvitys, joka on saanut hyvät arvosanat, luovutettiin kunnille viime syksyllä.          . 

Työmme on turhauttanut välillä mutta se ei ole ollut turha. Tarvittavaa perustietoa ja tärkeitä
näkökohtia on kerätty. Mielipiteitä ja uusia kuntarajoja on muodostettu. Viittaan siihen, mitä on tapahtunut Vöyrillä, Maksamaalla ja Oravaisissa, ja mitä on tekeillä Vaasassa ja Vähässäkyrössä. Pallo
on liikkeellä.

Uskon, että mikä on hyvä Vaasalle ja Vähällekyrölle, olisi hyvä myös seudun muille kunnille. Mahdollinen yhdistyminen voitaisiin nähdä askeleena yhteistä kuntaa kohti Vaasan seudulla.

Mutta ei pidä mennä tapahtumien edelle. Jatkamme työtä sen hyväksi, että Vähänkyrön ja Vaasan päätöksentekijät ja asukkaat vakuuttuisivat siitä, että yhteinen kunta luo edellytykset vahvalle kunnalle, joka edistää elinvoimaa, vetovoimaisuutta ja hyvää kuntataloutta ja siten turvaa palvelut.

Tässä vaiheessa on keskusteltu kunnalle tärkeistä periaatteista ja tavoitteista, joista meidän pitää sopia. Jatkossa on kyse palveluista ja toiminnoista, joita on turvattava ja kehitettävä yhteisessä kunnassa.
Uudenlaisella yhteispalvelulla ja sähköisillä palveluilla voidaan laajentaa palveluja Vähässäkyrössä. Erityisen tärkeää tulee olemaan viihtyisien asumisalueiden ja pienyritystonttien tarjoaminen. Naapurikunnat jäänevät kateellisiksi sopimuksemme johdosta.
 
Haluan korostaa poliitikkojen roolia työn edetessä. Meidän pitää ajaa tällaisia isoja asioita sekä ottaa niistä vastuu yhteisymmärryksessä kuntien asukkaiden kanssa. Näkökantamme on esitettävä kuntalaisille, jotta he voivat muodostaa oman käsityksensä siitä, mitä kyllä-vastaus kuntaliitokselle merkitsee ja mitä puolestaan merkitsee ei-vastaus.

Yhteisen rajan puuttumisesta ei pidä tehdä ongelmaa. Vaasa ja Vähäkyrö muodostavat sellaisen kokonaisuuden jota kuntajakolaki edellyttää. Vilkas työssäkäynti ja asiointi sekä liikenneyhteydet ja opiskelupaikat sitovat aluetta. Olen vakuuttunut siitä, että jos Vaasaan ja Vähänkyrön valtuustot päättävät kuntien vapaaehtoisen yhdistämisen esittämisestä valtioneuvosto ei tule estämään sitä. Rajakysymys järjestetään tavalla tai toisella.