Vi behöver människor som är positiva till det svenska och våra politiska värderingar

Under de senaste veckorna har det förts en något märklig diskussion i anslutning till min medarbetare Riitta  Pääjärvi-Myllyahos beslut att ställa upp som riksdagskandidat för samlingspartiet. Låt mig därför teckna en bakgrund.

Inför senaste riksdagsval hade staten – liksom i övriga nordiska länder – igångsatt något som vi under de senaste åren kallat KSSR-processen, en förkortning för kommun- och servicestruktur-reformen. Det handlade om några av de största framtidsfrågorna: dels hur vi skall kunna rädda det nordiska välfärdssamhällets grunder inom skola, vård och omsorg och dels hur vi i vasaregionen skall klara oss i den hårdnande nationella och globala konkurrensen mellan regionerna.

Som mångårig riksdagsman och fullmäktigeledamot och- ordförande i Vasa hade jag dagligen ställts inför dessa frågor. Inom Vasa stad hade vi aktivt följt med den utveckling som skett inom andra länder och regioner. Våra gemensamma analyser ledde fram till att Vasaregionen borde vara bland de första att förstärka en redan stark region och stad. I linje med den nationella målsättningen ville vi satsa på en kommun som omfattar det sk. pendlingsområdet. Genom vårt nära samarbete med Umeå kommun hade vi sett den utveckling som skett inom Umeåregionen efter kommun-sammanläggningen i början av 1970-talet. Trots att jag var väl medveten om de personliga risker det innebär att ha en uttalad och klar linje i denna fråga valde jag att aktivt och offentligt driva den linje jag trodde på. Som Olof Palme i tiderna formulerade det: Politik är att vilja. Det synsättet har varit en en drivkraft för mej under alla dessa år.

Inför riksdagsvalet valde jag – med alla risker det innebar – att driva denna linje fullt ut. När valkampanjen utformades och startade slogs jag av häpnad. Mänskor som fått ett gemensamt mål fullkomligen strömmade till: såväl svenskspråkiga som finskspråkiga,  mänskor från politikens höger-, mitt- och vänsterfält, mänskor från förvaltning och nåringsliv. Man förenades av en stor hängivenhet att jobba för sin stad och sin region, allt enligt min valdevis ” Helt och fullt för Vasregionen”.  Ingen såg något större problem med att rösterna också skulle gå till svenska folkpartiet.  Detta syntes också i valresultatet. Man kan säga att detta redan var något av en Kasnäsprocess förverkligad i praktiken. Samtidigt fick många mänskor ett förstärkt och bestående samhälleligt intresse. Två  i kampanjen centrala och då partilösa mänskor valde att gå vidare med politiskt samhällsarbete: Mikko Ollikainen valde svenska folkpartiet och Riitta Pääjärvi – Myllyaho väljer samlingspartiet. Svenska folkpartiet blev ett alternativ för andra än partiets traditionella väljare. Även flera av mina tidigare medarbetare har saknat  partianknytning. Så var finns egentligen problemet?

Svenska folkpartiet och vårt samhälle i stort betjänas av öppenhet, inte av slutenhet inom det egna reviret. Speciellt vi svenskspråkiga betjänas av öppna dörrar till andra samhälls- och språkgrupper.
Vi behöver mänskor som är positiva till det svenska och delar Svenska folkpartiets centrala värderingar. Låt oss visa det och stå för det!

Håkan Nordman, riksdagsledamot, sfp.