välikysymys ja vähän veroista 

Eduskuntavaalien ollessa kahden kuukauden päässä oli odotettua, että oppositio jättäisi välikysymyksen. Mutta välikysymyksen aihe oli huonosti harkittu. Hallitus pystyi vastauksessaan osoittamaan, että sinänsä vielä liian suuret tuloerot ovat pienentyneet tällä kaudella. Keskeisenä syynä on rahoituskriisin vanavedessä seurannut taantuma, joka on vähentänyt suurituloisten tuloja muita enemmän. Suuret erot syntyivät vuosina 1995 - 2007.

Hallituksen veropolitiikka on suosinut pienituloisia varsinkin perusvähennyksen voimakkaan korotuksen myötä, sosiaalietuudet on sidottu indeksiin, opintotukea on korotettu ja pian ns. takuueläke tulee voimaan.. Oppositio on sen sijaan oikeassa kuvatessaan verotuksen tehtävää: Pohjoismaisen hyvinvointivaltion tehtävien hoitamisen kannalta riittävien verotulojen kerääminen, tehokkaasti ja oikeudenmukaisesti sekä veronmaksukykyyn perustuen. Tehokkuuden osalta harmaa talous jättää yhä toivomisen varaa.

Veropolitiikan tulee kannustaa yrittäjyyttä ja työpanostuksia, edistää talouskasvua ja työllisyyttä. Ainoastaan tällä tavalla hyvinvointiyhteiskunta turvataan ja köyhyyttä torjutaan pidemmällä tähtäyksellä.

Meillä on edelleen tuloeroja jotka ovat liian suuria ja aivan liian monet ovat köyhiä.

Toisena ajankohtaisena kysymyksenä on tulo- ja pääomaveron välinen suhde. Ennen huhtikuun vaaleja useimmat puolueet ovat jo suosittaneet sellaista korotusta, joka pienentäisi eroa ankarampaan tuloverotukseen. Ympäristö- ja ilmastopolitiikka pakottaa meidän kiristämään myös energiaverotusta energiansäästöön ja energiatehokkuuteen kannustamiseksi. Tämän toteutuessa eri tulonsaajaryhmille aiheutuvat vaikutukset pitää olla selvitetty tarkoin, ja tarvittaessa puututtava kielteisiin tuloerovaikutuksiin.

Tulevalla vaalikaudella valtion on kasvatettava verotulojaan budjettivajeen kattamiseksi ja valtionvelan lyhentämiseksi. Tehokkainta suurten veromäärien keräämisessä olisi arvonlisäveron korottaminen. Jokainen prosenttiyksikkö tuottaa noin 600 miljoonaa euroa verotuloja. Mutta miten paljon ja miten voidaan korottaa arvonlisäveroa ilman, että sillä on kielteisiä vaikutuksia työllisyyteen ja kasvattaa tuloeroja? Mahdollinen korotus on kompensoitava pienituloisille esimerkiksi perusvähennyksen korotuksella.

Ongelmana tässä on kunnallisverojen korotus monissa kunnissa. Kunnallisvero on suhteellinen, mistä pieni- ja keskituloiset kärsivät, vaikka perusvähennystä on korotettu voimakkaasti tämän hallituksen aikana. On olemassa rajansa sille, miten paljon kunnallisveroa voidaan korottaa ilman, että se kasvattaa tuloeroja. Viime kädessä kyse on valtion ja kuntien välisestä työnjaosta: mitä tehtäviä kunnat voivat hoitaa tarvitsematta periä kohtuuttomia veroja.

Välikysymyksessä hallitusta syytetään siirtymisestä "vauhdilla kohti tasaverojärjestelmää". Minun tietääkseni ei mikään eduskuntaryhmä suosita tasaveroa. Peruskivenä hyvinvointiyhteiskunnassa on, että paremman veronmaksukyvyn omaava maksaa enemmän veroa myös suhteessa tuloihinsa.

Toimeentulotukea ei ole korotettu edellisen hallituksen kaudella, tärkeä uudistus olisi, siksi lapsilisät eivät enää vähentäisi toimeentulotukea. Nyt lapset ovat eri asemassa.

Hyvinvointivaltio Suomi tarvitsee edelleen sekä suurempia että pienempiä korjauksia. Meillä on yhä köyhyyttä, niin absoluuttista kuin suhteellistakin. Tehokkain tapa hyvinvoinnin turvaamiseksi on työllisyysasteen korottaminen, joka edistää talouden kasvua. Ilman jaettavan kakun kasvattamista on aina vaikeampi antaa lisää niille, jotka sitä tarvitsevat.

Vasa är bra att ha

Redaktör Kenneth Myntti försummar inget tillfälle att ifrågasätta Vasa stads och dess politikers ärliga vilja att bidra till en god utveckling i regionen. Ledarspalten ” Levande landsbygd borde definieras i kommunallagen”, Vbl 21.1.2010, avslutar han med konstaterandet ” ärlighet varar längst , också i fusionssammanhang” efter att hänvisat till kommunforskarna Anita Niemi-Iilahtis och Siv Sandbergs utredning och rekommendationer för Vasaregionens del och det fusionsavtal som Vasa skrivit med Lillkyro, eller rättare sagt Lillkyros och Vasas ombud föreslagit.

Vasa stad framställs som den stora stygga vargen som äter landsbygden och planerar ett riktigt skrovmål för framtiden. Stackars lilla Lillkyro och stora Korsholm som måste verka i den omgivningen!

Jag vill återkomma till Kari Leinamos och Levon-institutets slutsatser ifråga om kommunfusioner i allmänhet och i Österbotten i synnerhet. Men ifråga om Myntttis

uppfattning om Vasas roll må det genast sägas: vasaborna och den omgivande landsbygden skall vara glada över att stadens politik inte har präglats av hans uppfattning om vad regionen behöver. Utan den målmedvetna satsning på infrastruktur för utbildning och näringsliv som Vasa stad stått och står för - för jobb och tillväxt - skulle tusentals människor ha tvingats söka jobb på annat håll och ännu flera byskolor hade varit  indragningshotade. Bara för att nämna några saker. Och hur viktigt är inte det ekonomiska livet i Vasa för annonsmarknaden och tidningarnas resurser!

Vasa har inte vuxit för mycket - i varje fall inte på omgivningens bekostnad. Om Myntti hade  hunnit läsa flera av Helsingin Sanomats utmärkta artiklar om befolkningsförändringar under olika tidsperioder i vårt land hade också han haft fakta att bygga sina skriverier på.  Jämför Korsholms och andra grannkommuners situation och befolkningsutveckling med exempelvis situationen i Närpes! I Syd-Österbotten måste man klara sig utan den omedelbara närheten till ett regioncentrum. Vasa är nog bra att ha - för alla tänkbara ändamål. Inte bara för vasabornas bästa. Den uppfattningen möter även jag av icke-vasabor. Vasa kunde bli ännu värdefullare för regionen och Österbotten, om inte uppdelningen i vi och de, svensk- och finskspråkiga, stadsbor och landsbor gör det omöjligt. Ett motsatsförhållande Myntti och hans meningsfränder gör allt för att upprätthålla och förstärka.

En bra folkhälsa främjar utvecklingen
i kommunen, regionen och landet

En ny hälsovårdslag kommer att träda i kraft i maj 2011. Det är en mycket viktig lag, eftersom den berör allas hälsa. Men den skall ses i en större helhet, där det behövs förnyelse  av socialvårdslagen och en organisationslag för hälsovårdens och socialvårdens strukturer och finansiering.

Hälsan är viktigast av allt, både den individuella hälsan och folkets hälsa. Därför är det så viktigt att vi har en tidsenlig lagstiftning som främjar hälsoarbetet. Enligt grundlagen skall det allmänna tillförsäkra var och en tillräckliga socialvårds-, hälsovårds- och sjukvårds-tjänster samt främja befolkningens hälsa. Det är mycket lovat på beslutsfattarnas i stat och kommun vägnar.

När folkhälsolagen trädde i kraft 1972 representerade den någonting föredömligt nytt. Ett tätt nät av hälsovårdscentraler komplettrade sjukhusen och skapade en bra grund för primärhälsovården och hälsofrämjande arbete. Den skapade entusiasm i folkhälsoarbtetet. Hur mycket har det inte satsats på hälso- och sjukvårdstjänster! Flera välutbildade skötare och läkare än någonsin finns.Vårdgaranti och mycket annat har tillkommit. Ett resultat är
att finländarnas livslängd har förlängts med ungefär tio år under tre decennier.

Men statistiken, tendenser och analyser avslöjar bekymmersam drag. Hälsan är fortfarande
beroende av socioekonomiska faktorer, utbildning, inkomster och yrke. Och betydande regionala och kommunala skillnader råder.

Stora utmaningar gäller med andra ord. Folkets hälsa skall främjas och skillnader i olika gruppers hälsa elimineras, mera satsas i äldreomsorgen och specialsjukvårdens möjligheter nyttjas.

Det är hög tid att primärhälsovården och specialsjukvården sammanförs till en gemensam lagstiftning och socialvården integreras med hälsovården. Människan är en helhet och hennes hälsa är beroende av många omständigheter och olika sektorers samverkan. Det synsättet bör prägla kommunernas strategier, åtgärder och resursanvändning för att främja invånarnas hälsa och välmående och förebygga behovet av sjukvård. 

Det lönar sig att satsa på människornas hälsa. Sveriges hälsovårdsinstituts undersökningar visar övertygande hur hälsotillståndet, folkhälsan i enskilda länder, regioner och kommuner inverkar på den allmänna utvecklingen.

Om vi inte lyckas i det förebyggande arbetet kommer vi att misslyckas i kampen för god hälsa och vård. Då blir även resurserna för vård på anstalter och sjukhus otillräckliga.
För att det skall lyckas måste primärhälsovårdens ställning och uttryckligen hälsovårds-centralernas status höjas. Hälsovårdscentralens tjänster skall finnas nära invånarna och
var tillgängliga för alla. Det är ett centralt mål i den nya lagen. Bara så kan tillgången på hälsovårdscentralläkare tryggas. Det behövs större och stimulerande arbetslag på hälso-vårdcentralerna. Enligt lagen kan primärhälsovården, specialistsjukvården och socialvården verka i närmare samarbete, exempelvis på starka hälsovårdscentraler och små sjukhus.

Tragedierna i skolorna i Jokela och Kauhajoki var ett rop efter förebyggande arbete. Det handlar om helheter och samhörighet, om viktiga bassaker i hemmen och skolorna, i arbetet och på fritiden.

Insatser för barn och unga är i nyckelställning, när hälsoskillnader skall minskas. I lagen finns viktigt stadganden om rådgivningsbyråer, skolhälsovård och studerandenas hälsovård.
Alla unga skall bli sedda och hörda. Skärpta regler för återkommande hälsokontroller träder för övrigt i kraft redan vid årsskiftet. Nedskärningar i skolhälsovården är en kortsiktig hälso- politik

Enligt lagen bör kommunerna ordna rådgivning anpassad till de äldres behov. Det kan handla om hälsokontroller och hembesök för att hjälpa äldre behålla funktions-  förmågan, vara aktiva och kunna bo hemma.

I utskottsbehandlingen lyfte vi fram de arbetslösas behov, speciellt de långtidsarbetslösas. De har ofta sämre hälsa och sämre tillgång till hälsovårdstjänster än de som deltar i arbetslivet.

Klienterna kommer att få större valfrihet att välja var man vill få sina tjänster och sin vård.
Första steget är att man kan välja hälsostation i egen kommun, fr o m 2014 i hela landet. Låt oss hoppas att rörligheten inte leder till att hälsovårdscentraler på landsbygden och i glesa bygder blir undersysselsatta och indragningshotade samtidigt som klientköerna i stora tätorter blir långa. Enligt erfarenheter från andra länder väntas inte stor rörlighet.

Tidsfristerna för rätten att få vård preciseras och förkortas något, närmast ifråga om specialiserad sjukvård och psykiatrisk vård för unga.

Ett patientregister för de som bor inom ett sjukvårdsdistrikt skall åstadkommas. Äntligen.
I det samlas uppgifterna om en patient. Patienten skall kunna förbjuda att uppgifterna används.

I fortsättningen förväntas kommunerna inom ett sjukvårdsdistrikt göra en plan för  hur hälso- och socialvården skall ordnas under fullmäktigeperioden. Det krävs att två tredjedelar av kommunerna godkänner planen och att de representerar minst hälften av invånarna i samkommunen. Ju mindre kommunerna och samarbetsområden är desto mera beroende är de av gemensamma lösningar.

För att lagens ambitiösa målsättningar för det hälsofrämjande arbetet skall kunna kunna uppfyllas, är det viktigt att kommunerna följer med sina invånares hälsa, bland annat genom att insamla uppgifter och rapportera om hälsotillstånd hos olika befolkningsgrupper. På det sättet fås indikatorer som kan användas för åtgärder i förebyggande syfte och för en målinriktad planering. För en hälsokommun.

Hälsovårdsmyndigheterna kan trots allt inte göra underverk. Hälsan är beroende av många saker, av kunskap och attityder, arrangemang och resurser. Social- och hälsokonsekvenserna skall beaktas i all politik och alla sektorer. Själva är vi en viktig resurs som bör uppmuntras att vara måna om hälsan. Det handlar bland annat om kost och matvanor, fysisk kondition, arbete och fritid. Docent Markku T Hyyppä har konstaterat att en viktig orsak till att svenskösterbottningarna är friskare och lever längre än de finkspråkiga är det stora sociala kapital, den rika fritid och den starka samhörighet som finns i vår krets.
 
En befolkning vid god hälsa som orkar och trivs i sitt arbete är den bästa resursen med tanke på finländarnas individuella och gemensamma välfärd. Det lönar sig att satsa i hälsa.

 Terveydenhuoltolaki

Uusi terveydenhuoltolaki, joka koskee kaikkien terveyttä astuu voimaan toukokuussa 2011. Lakia on kuitenkin tarkasteltava kokonaisuutena, jossa tarvitaan täydentävää uutta lainsäädäntöä. Sosiaalihuoltolaki pitää uudistaa ja tarvitaan terveydenhuollon ja sosiaalihuollon järjestämistä koskeva laki.

Kansanterveyslaki vuodesta 1972 myötävaikutti siihen, ett tiheä terveyskeskusten verkosto
täydensi sairaaloita ja loi hyvän pohjan kansanterveyden edistämiselle. Sen jälkeen onkin panostettu paljon terveydenhuollon ja sairaanhoidon saatavuuteen! Meillä on hyvin koulutettuja hoitajia ja lääkäreitä enemmän kuin koskaan, hoitotakuu on tullut jne. Suomalaisten odotettavissa oleva elinikä on kasvanut noin 10 vuotta viimeisen kolmekymmenen vuoden aikana.

Mutta tilastot paljastavat huolestuttavia piirteitä. Terveys on edelleen sidoksissa sosioekonomisiin taustoihin, koulutustasoon, tulotasoon sekä ammattiin. Alueelliset ja kuntakohtaiset ero ovat huomattavat.

Suuria haasteita on siis edessä. Kansanterveyttä on edistettävä ja väestöryhmien terveyserot poistettava, vanhustenhuoltoon on panostettava ja kehittyvän erikoissairaanhoidon mahdollisuuksia on hyödynnettävä.

On korkea aika viedä perusterveydenhuolto ja erikoissairaanhoito yhteiseen lainsäädäntöön ja integroida sosiaalihuolto terveydenhuoltoon. Ihmisten terveyteen vaikuttavat monet seikat ja eri sektoreiden yhteistoiminta. Tämän katsantokannan tulisi olla keskeistä kuntien strategioille, toimille ja resursseille, jotta kuntalaisten terveyttä ja hyvinvointia voitaisiin edistää ja ennaltaehkäistä sairaanhoidon tarvetta.

Yhä edelleen pitää paikkansa, että ihmisten terveyteen kannattaa panostaa. Ruotsin terveydenhoitolaitoksen tutkimukset osoittavat vakuuttavasti miten hyvä terveydentila yksittäisissä maissa, alueilla ja kunnissa vaikuttaa myönteisesti yleiseen kehitykseen.

Onnistuaksemme näissä pyrkimyksissä perusterveyden huollon asemaa ja terveyskeskusten statusta on nostettava. Terveyskeskusten palvelujen on oltava kaikkien käytettävissä. Siihen laki tähtääkin. Se on myös ainoa tapa turvata terveyskeskuslääkäreiden saatavuus. Terveyskeskuksissa tarvitaan suurempia ja kannustavia työtiimejä. Lain mukaan perusterveydenhuoltoa, erikoissairaanhoidon perustasoa ja sosiaalihuoltoa voidaan lähentää toisiinsa vahvoissa terveyskeskuksissa ja pienissä sairaalayksiköissä.

Laki tarkoittaa, että julkisten terveyspalvelujen hoitopaikan valinnanmahdollisuus lisätään. On toivottavaa, ettei valintaoikeus tyhjennä terveyskeskuksia maaseudulla ja harvaan asutuilla seuduilla eikä aiheuta ruuhkautumista kaupunkikeskuksissa.

Laissa on lasten ja nuorten terveyden kannalta tärkeitä säännöksiä neuvolatoiminnasta, kouluterveydenhuollosta ja opiskelijaterveyden huollosta. On varmistettava, että nuoret tulevat kuulluiksi ja otetuiksi huomioon. Kouluterveydenhuollon säästötoimenpiteet ovat varsin lyhytnäköistä terveyspolitiikkaa.

Myös työttömille pitää järjestää mahdollisuus ennalta ehkäiseviin ja työkykyä edistäviin tarkastuksiin ja terveydenhuoltopalveluihin.

Tämä laki edellyttää kuntien seuraavan asukkaidensa terveyttä kokoamalla tietoja ja raportoimalla eri väestöryhmien terveydentilasta. Tällä tavalla saadaan käyttökelpoisia indikaattoreita pidemmän tähtäyksen toimenpiteitä ja suunnittelua varten. Yhteisen terveydenhuollon potilastietorekisterin saaminen tulee olemaan erinomaisen tärkeä.

Laissa on kunnianhimoisia tavoitteita, mutta terveysviranomaiset ja -tahot eivät pysty ihmeisiin. Kaikessa politiikassa, kaikilla hallinnonaloilla on otettava huomioon sosiaali- ja terveysvaikutukset.

Voimme itsekin vaikuttaa suuresti terveydentilaamme. Sitä on rohkaistava osana terveyden edistämistyöstä. Terveellinen väestö, joka jaksaa ja viihtyy työelämässä, on mitä paras voimavara yhteistä ja henkilökohtaista hyvinvointia ajatellen.

Hur skall vi ha det med Kvarkensamarbetet i fotsättningen? Vilka ambitioner finns det? Den frågan ställdes på Kverkenkonferensen i Skellefteå.

Undertecknad är uppvuxen på den gamla goda tiden, då Kvarken-andan levde, odlades och kändes. Till det bidrog en väl fungerande färjtrafik. Under ungdomsåren handlade det om fotboll och nöjesresor på båda sidorna. Det hade sitt värde. Senare följde några decennier som tjänsteman och politiker och många sammankomster för att utveckla samarbetet över viken.

Det var en värdefull och givande tid. Då lärde vi , många fler än i dag, känna bygder och människor. Vi skapade vi-känsla och verkade tillsammans för framsteg i våra län, regioner och kommuner.

Grunden finns kvar, men vi har förlorat mycket av detta. Rikssvenska hörs inte som förr på torget i Vasa. Bara en del av det folkliga umgänget mellan klubbar och föreningar, barn och pensionärer
finns kvar. Kommunalmän och politiker umgås inte som förr. Även Kvarkenrådets verksamhet  och  Vasa-Umeå-samarbetet har försvårats. Vi vet vad det beror på. Den skattefria försäljningen ombord på färjan drogs in den 30 juni 1999 efter EU:s påbud, priserna steg och färjturernas attraktivitet minskade radikalt. Ingen annan rutt inom EU drabbades lika hårt.

Inget medlemsland var berett att tillsamans med Finland kräva fortsatt skattefrihet, när beslutet skulle fattas i Bryssel. Inte Sverige, inte Danmark. Då nöjde sig Finland med lösningen för Ålands del.

När Silja Line i slutet av år 2000 upphörde med trafiken uppstod en katastrofsituation. Lyckligtvis inträdde Rabbe Grönblom som rederiägare följande år och räddade grunden för Kvarken-samhörigheten. Han kunde definitivt ha valt lättare och lönsammare alternativ för kapitalplacering. Den 16 maj återupptogs trafiken med Casion Express. Även Botnia Link prövade lönsamhetsvillkoren i Kvarkentrafiken i det här skedet med dåligt resultat.

Den sittande finländska regeringen var medveten om hur mycket färjtrafikens betytt för regionen och
och efter mycket politiskt arbete kunde ett årligt budgetanslag utverkas.Vasa stad har varit en öppen och aktiv försvarare av Kvarken-trafiken  och Kvarken-samarbetet. Stadens ekonomiska satsningar och stöd har varit betydande under årens lopp. Det framkom senast för ett par år sedan, när det krävdes exceptionella finansieringsarrangemang för att säkerställa färjtrafikens fortsättning. Efter två stundtals hetsiga fullmäktigesammanträden kunde staden och RG Line enas om sådana ekonomiska villkor som situationen krävde.

Det var en nödvändig och riktig åtgärd. Varför är trafiken så viktig?

Kvarkenområdet representerar ett mervärde. Kvarkensamarbetet representerar ett mervärde. Vi har inte råd att slarva bort detta. I dagens samhälle behövs allt större befolkningsunderlag och marknader både för offentlig verksamhet och för privat företagsamhet. Tillsammans kan vi vara större i konkurrensen med andra landsdelar och regioner. Det finns naturliga förutsättningar för samverkan. Det vet vi av erfarenhet. Det vet även nationella myndigheter och organ och EU. Därför åtnjuter det gränsregionala samarbetet status och ekonomiskt stöd.

Men för att det skall lyckas bra - och bättre än nu - fordras en tydlig vilja och ett målmedvetet utvcklingsarbete.

Vi behöver människor som är positiva till det svenska och våra politiska värderingar

Under de senaste veckorna har det förts en något märklig diskussion i anslutning till min medarbetare Riitta  Pääjärvi-Myllyahos beslut att ställa upp som riksdagskandidat för samlingspartiet. Låt mig därför teckna en bakgrund.

Inför senaste riksdagsval hade staten – liksom i övriga nordiska länder – igångsatt något som vi under de senaste åren kallat KSSR-processen, en förkortning för kommun- och servicestruktur-reformen. Det handlade om några av de största framtidsfrågorna: dels hur vi skall kunna rädda det nordiska välfärdssamhällets grunder inom skola, vård och omsorg och dels hur vi i vasaregionen skall klara oss i den hårdnande nationella och globala konkurrensen mellan regionerna.

Som mångårig riksdagsman och fullmäktigeledamot och- ordförande i Vasa hade jag dagligen ställts inför dessa frågor. Inom Vasa stad hade vi aktivt följt med den utveckling som skett inom andra länder och regioner. Våra gemensamma analyser ledde fram till att Vasaregionen borde vara bland de första att förstärka en redan stark region och stad. I linje med den nationella målsättningen ville vi satsa på en kommun som omfattar det sk. pendlingsområdet. Genom vårt nära samarbete med Umeå kommun hade vi sett den utveckling som skett inom Umeåregionen efter kommun-sammanläggningen i början av 1970-talet. Trots att jag var väl medveten om de personliga risker det innebär att ha en uttalad och klar linje i denna fråga valde jag att aktivt och offentligt driva den linje jag trodde på. Som Olof Palme i tiderna formulerade det: Politik är att vilja. Det synsättet har varit en en drivkraft för mej under alla dessa år.

Inför riksdagsvalet valde jag – med alla risker det innebar – att driva denna linje fullt ut. När valkampanjen utformades och startade slogs jag av häpnad. Mänskor som fått ett gemensamt mål fullkomligen strömmade till: såväl svenskspråkiga som finskspråkiga,  mänskor från politikens höger-, mitt- och vänsterfält, mänskor från förvaltning och nåringsliv. Man förenades av en stor hängivenhet att jobba för sin stad och sin region, allt enligt min valdevis ” Helt och fullt för Vasregionen”.  Ingen såg något större problem med att rösterna också skulle gå till svenska folkpartiet.  Detta syntes också i valresultatet. Man kan säga att detta redan var något av en Kasnäsprocess förverkligad i praktiken. Samtidigt fick många mänskor ett förstärkt och bestående samhälleligt intresse. Två  i kampanjen centrala och då partilösa mänskor valde att gå vidare med politiskt samhällsarbete: Mikko Ollikainen valde svenska folkpartiet och Riitta Pääjärvi – Myllyaho väljer samlingspartiet. Svenska folkpartiet blev ett alternativ för andra än partiets traditionella väljare. Även flera av mina tidigare medarbetare har saknat  partianknytning. Så var finns egentligen problemet?

Svenska folkpartiet och vårt samhälle i stort betjänas av öppenhet, inte av slutenhet inom det egna reviret. Speciellt vi svenskspråkiga betjänas av öppna dörrar till andra samhälls- och språkgrupper.
Vi behöver mänskor som är positiva till det svenska och delar Svenska folkpartiets centrala värderingar. Låt oss visa det och stå för det!

Håkan Nordman, riksdagsledamot, sfp.

Hur mycket måste man tåla?

Vi som verkar i offentliga uppdrag måste tåla hårdare behandling av medierna än människor i allmänhet. Det lärde jag mig i unga år på Vasabladet. Det finns motiveringar till det. Men vi måste inte godkänna vad som helst.

En av jakthundarna på Vasabladet, Kenneth Myntti, gläfser i mina spår i sin Vbl-analys
” Kommunfusion som förutsättning för samarbete ” 18.3.2010, alldeles som om skottpeng skulle gälla. Slängarna ifråga om kommun- och servicestrukturreformen talar för sig själva. Vi står allt långt ifrån varandra i uppfattningen om vad som skulle gagna Vasaregionen.

Jag koncentrerar mig på den personliga förolämpning som Myntti avslutar med. Han påstår att ” Håkan Nordman väljer att rekrytera sina assistenter i samlingspartiets led”. Dess för innan antyder han att jag inte gett ungdomar som sympatiserar med Sfp möjlighet att arbeta med mig assistent. Han antar att det beror på att mina politiska sympatier ligger på annat håll. Vad är detta?

Under två riksdagsperioder har jag haft tillgång till riksdagsassistenter, 1999-2003 och
2007-2011. Följande har jag haft förmånen att arbeta med: Tom Kecklund, nu företagare och kommunalpolitiker i Korsholm, Mila Eklund,  blev Astrid Thors´ specialrådgivare i Bryssel och Helsingfors och är nu centerpartiets i Sverige riksdagsgrupps internationella sekreterare, Jani Pursiainen, chef för den interna informationstjänsten i riksdagen, Annika Manns, flyttade till Sverige, TV-4 och Habbo, nu företagare, Jim Eriksson, numera kommundirektör på Åland, Mikko Ollikainen, i dag minister Stefan Wallins special-rådgivare och kommunalpolitiker i Malax och Ulf Brunberg, fiskal i Vasa Hovrätt.

Nuvarande assistent Riitta Pääjärvi-Myllyaho deltog i valkampanjen 2007 och kompletterade Ulf Brunberg på deltid med Vasa som utgångspunkt, då Mikko Ollikainen ville satsa på annat. När Ulf Brunberg flyttade över till tingsrätten i Korsholm fick hon en större roll. Hon liksom några andra hade inte partibok. Alla har de varit värdefulla bidrag i mitt arbete som Sfp:s riksdagsledamot.

Min uppfattning är, att Sfp med öppna armar skall ta mot dem som vill medverka i partiets arbete. Även de som har finska som modersmål. Den uppfattningen kommer jag företräda även i fortsättningen, oberoende av min roll i politiken.

Hur mycket dylikt måste man tåla?

Håkan Nordman, riksdagsledamot, sfp

Vaasalaiskansanedustajat pettyivät YLE-asiassa

Vaasalaiset kansanedustajat Håkan Nordman (rkp) ja Miapetra Kumpula-Natri (sd.) ovat pettyneitä, etteivät eduskuntaryhmien puheenjohtajat päässeet tänään yhteisymmärrykseen YLE:n rahoituksen uudistamisessa.

-         Jokainen epävarma vuosi heikentää Yleisradion taloutta ja antaa työntekikjöille signaalia heikosta omistajaohjauksesta. Ylen rahoituksen epävarmuus heijastelee heti esimerkiksi alueelliseen toimintaan. Suomen ja ruotsinkielinen alueellinen radio- ja televisiotoiminta eivat kestä karsimista, sanovat kansanedustajat Kumpula-Natri ja Nordman.

- Mediamaksu olisi vaatinut oikeudenmukaisuuden vuoksi hiomista, kansanedustajat toteavat. Käytännössä eduskuntaryhmien puheenjohtajien päätös tarkoittaa, että Lintilän työryhmän esittämä YLE-maksu tullaan lopullisesti hautaamaan. Toistaiseksi YLE:n rahoitus tullaan hoitamaan nykyisellä televisiomaksulla.

Kumpula-Natri ja Nordman kummastelevat, kuinka viestintäministeri Linden (kok.) vetämä hanke on onnistunut sekoittamaan YLE:n lähivuodet. Nyt YLE:n rahoituksen uudistaminen siirtyy seuraavalla hallituskaudelle. Eduskuntaryhmät päättivät turvata YLEn rahoituksen nykyisessä laajuudessaan.